Vi har det nog ganska bra ändå...

Storkläppens fyr ligger i Tjust skärgård, ett 10-tal distansminuter norr om Västervik och cirka fem distansminuter söder om vårt sommarhus. Fyren är en så kallad angöringsfyr och hade till uppgift att hjälpa båtar som kom från öster att angöra skärgården och hitta in bland ett myller av små och stora öar. Har man någon gång seglat i dessa trakter kan man lätt förstå vilka svårigheter skeppare stod inför när de skulle hitta in bland grynnorna.

Bostadshuset på bilden kommer ursprungligen från Gotland och sattes upp på ön 1890, dock på en annan plats än det har idag. När huset var uppfört blev det en svår storm som lyfte huset från grunden och det blev liggande på ena långsidan. Dasset blåste i havet och hittades aldrig igen. Som tur var hade ingen hunnit flytta in när olyckan skedde. När man så småningom byggde upp huset igen blev det på den plast det fortfarande har idag.

Här ute bodde i början av 1900-talet två familjer vars uppgift var att sköta fyren. Det var en fyrmästare med hustru och fyra barn samt en fyrvaktare med hustru och sex barn. I huset, som är på cirka 60 kvadratmeter, bodde alltså 14 personer! Vi talar idag om hur viktigt det är att få egen tid för att utvecklas som människa, då funderar man på hur dessa människor överhuvudtaget hade någon möjlighet till egen tid. Ön som bostadshuset och fyren är placerad på är cirka 100 meter lång och består av en granitklippa med bara sporadisk växtlighet i klippskrevorna.

Det berättas att när Ester, som var fyrvaktarens hustru, skulle föda ett av familjens barn kallade man på en barnmorska från Loftahammar. Det tog några dagar innan förlossningen var klar och barnskrik kunde höras i stugan. Då utbröt ett långvarigt oväder som gjorde att barnmorskan blev kvar på ön i tre veckor innan hon kunde ta sig in till fastlandet igen.

Det berättas också om vintrar när det lilla driksvatten som fanns på ön tog slut. Vid oväder slog vågorna över ön och källan som försörjde de två familjerna med sötvatten fylldes med havsvatten. Hade man tur kunde man skrapa ihop nysnö och smälta för att få vatten. Det var tvunget att vara nysnö så att det inte hunnit ta smak av saltvatten.

Fortsättning följer...