Pinsamt

Flyget fortsätter öka trots miljöpåverkan och människor reser mer än någonsin. Den här händelsen, som antagligen är en av de pinsammaste upplevelserna i mitt långa liv, utspelar sig i början av 1980-talet när det fortfarande var ganska få som använde flyget som transportmedel. Händelsernas centrum är Düsseldorf och närmare bestämt på flygplatsen där.
I början av 1980-talet var jag anställd på ett tryckeri och vi hade vid det här tillfället bestämt att göra ett besök på en mässa i Düsseldorf för att eventuellt förnya maskinparken i tryckeriet då de flesta maskiner var ganska ålderstigna för att inte säga antika.
Mässan hade flutit på och idéerna sprudlade. Alla såg fram mot att få åka hem och utrusta ett modernt tryckeri.
Det var nu dags att plocka ihop tillhörigheterna i hotellrummet för att närmast ta oss ut till flygplatsen. På gatan utanför hotellet har taxin kört fram och vi fem som var med på resan packade med viss möda in oss i bilen. Resan till flygplatsen var inte så lång och gick därför ganska snabbt. Vi hade gemensamt tittat på flygbiljetterna och var överens om att planet skulle lyfta sen eftermiddag varför vi hade ganska gott om tid och kunde därför ta det ganska lugnt.
Väl framme vid flygplatsen gick vi direkt till incheckningsdisken för att bli av med vårt bagage.
När klockan började närma sig lunch bestämde vi oss för att äta på flygplatsen restaurang. Eftersom vi ansåg oss ha ganska gott om tid och företaget betalade bestämde vi oss för att inte knussla och tog därför en trerätters lunch.
Vi slog oss ner i de sköna stolarna för att titta på menyn och kommer så småningom fram till att vi skulle starta med en grönsakssoppa. Vad vi i övrigt beställde är för min del fortfarande höljt i dunkel men beställningen förutom soppan bestod av en varmrätt och en efterrätt.
Efter ett tag dyker en kypare upp med den efterlängtade grönsakssoppan och snart hörs ett ljudligt sörplande i lokalen.
Sitter man på flygrestaurang kan ljudnivån ofta vara ganska hög för att inte säga extremt hög. När vi sitter där och sörplar i oss, av den som jag minns goda soppan, så kan vi höra att högtalarna i lokalen används ganska flitigt, men som de flesta vet som varit med i sådana här sammanhang så är det helt omöjligt att kunna urskilja något av budskapet som högtalarna förmedlar. Vi sörplar därför vidare på vår grönsakssoppa.
Plötsligt öppnas dörren till restaurangen och i öppningen står en flygsteward! Av ansiktsfärgen att döma, vilken närmast kan liknas vid färgen på en kräfta i augusti, förstår vi att han är upprörd. Av den blanka pannan och svettdropparna från densamma kan vi utläsa att han antagligen varit ute på en joggingtur. Men sedan frågar vi oss om han verkligen varit ute och joggat i vit skjorta, kostym och flygets fina skärmmössa.
Han tittar sig omkring i restaurangen och springer förvirrat runt innan han närmar sig vårt bord med några snabba steg. Väl framme vid vårt bord står han först helt stilla oförmögen att få fram ett enda ord. När han återfått förmågan att kunna andas igen frågar han vilka vi är och om det möjligen är så att vi ska flyga till Köpenhamn.
Naturligtvis ska vi till Köpenhamn svarar vi, men vårt flyg går inte förrän om några timmar. Där hade vi fel skulle man kunna säga.
Han meddelar oss att planet med besättning och passagerare nu väntat i tjugo minuter på att vi skulle infinna oss. Redan då var det så att man inte fick lyfta utan passagerare som hade checkat in sitt bagage.
Sörplandet upphör och den ännu inte uppätna soppan lämnas i all hast åt sitt öde medan den av oss som innehar företagskortet betalar hela restaurangbesöket. För trots att vi inte ens hunnit äta upp förrätten så blev vi tvungna att betala hela notan trots att kocken antagligen inte ens hade börjat tillaga varken varmrätten eller efterrätten.
Likt ett hundspann med flygstewarden som ledarhund drar vi alla iväg genom flygplatsen. Att flygplatsen var så otroligt stor hade i alla fall jag ingen aning om. Efter vad som känns som ett maratonlopp når vi äntligen fram till gaten och det väntande flygplanet.
Jag hade kunnat betala hur mycket som helst för att just i den här stunden kunnat göra mig osynlig, för när vi tar våra första kliv in i flygplanet börjar ett hundratal väntande passagerare att applådera.
Saken blev inte bättre av att våra platser var längst bak i flygplanet och vi därför var tvungna att springa gatlopp genom genom hela flygplanet.
När vi äntligen lyckats krypa ner i våra stolar meddelade kaptenen att nu behöver vi bara vänta tjugo minuter till då vårt bagage redan hade plockats ut ur flygplanet och nu var tvunget att köras tillbaka igen.
När vi så småningom lyfte hade jag redan tagit en av tidningarna från stolsryggen, vilken jag sedan behöll framför mitt ansikte ända till flygplanet tog mark i Köpenhamn. Då och då försökte jag smygtitta bakom tidningen och det kändes som alla blickar, under hela resan, var vända mot oss stackare.
För att ytterligare strö salt i såren hördes från cockpit med jämna mellanrum under resan kaptenens stämma där han beklagade den långa förseningen.
Väl framme i Köpenhamn konstaterade jag att tidningen jag ”läst” under hela resan varit upp och ner.
Vad jag lärt efter den här resan är att alltid dubbelkolla biljetten och alltid vara ute i god tid. Numera är jag ute i så god tid att ett par öl alltid hinner slinka ner innan det är dags att gå till gaten.