Mobiltelefon

Akvarell av Peter Engberg.

Idag sitter jag vid köksfönstret med en kopp varmt rykande kaffe i ena handen och en semla i den andra, det är ju dessa tider nu. Hustrun känner mina svagheter när hon handlar, men visst måste man kunna unna sig en eller till och med kanske två semlor utan att vågens siffror blir röda och varningsljud låter från densamma. Efter att ha klarat jul, nyår och den årliga kalkonfesten med allt vad det innebär utan allt för stor viktökning tror jag att vi kan blåsa faran över för den här gången.
Utanför fönstret stretar en kvinna förbi i snömodden med en mobiltelefon tryckt intill sitt öra. Hon är antagligen på väg till sitt arbete och måste ringa in för att meddela att hon blir några minuter sen. I släptåg har hon en liten pojke som antagligen ska lämnas på dagis. Kvinnan ser stressad ut medan pojken lite lojt går och sparkar på den fastfrusna snön som fortfarande tynger ner buskarna.
I det här ögonblicket dyker det upp funderingar på hur vi tidigare kunde klara oss utan den idag så livgivande mobiltelefonen. Möjligen finns det några i min ålderskategori som fortfarande kan lämna mobiltelefonen åt sitt öde några minuter utan att för den skull bli desperata, men för de yngre generationerna är mobiltelefonen viktigare än någonting annat. Att förflytta sig några meter utan att ta med mobilen är något som av dagens ungdomar anses helt omöjligt.
Jag har ett minne av när jag fick uppleva den första mobiltelefonen. Det var i slutet på 80-talet och jag hade eget företag. En kund som jag för övrigt hade förmånen att lära känna under många år hade köpt en sådan tingest. Den här mobiltelefonen var inget som man med lätthet stoppar ner i fickan. Storleken kan närmast beskrivas som en skokartong med ett handtag på ena långsidan. Det fanns fortfarande en likhet med, de vid den här tiden, vanliga telefonerna då luren, som var svart, fortfarande var av den gamla hederliga typen. Något klumpig kanske men den gav ändå ett stadigt grepp i handen. I övrigt bestod telefonen av ett stort och tungt blybatteri vilket antagligen krävde att man var ordentligt vältränad för att överhuvudtaget orka bära runt på den. Även om jag inte är någon bakåtsträvare så önskar jag Ibland att mobiltelefonen hade stannat i utvecklingen i det här stadiet vilket hade inneburit att den varit något mindre mobil och då heller inte så frekvent använd som dagens slimmade mobiltelefoner.
När jag är ute och tar mina dagliga promenader häpnar jag över hur mobiltelefonerna tagit över många människors liv. Mammor med barnvagnar och för övrigt också pappor springer runt med mobilen tryckt intill örat utan att ha någon som helst koll på vare sig sin omgivning eller de små knyten som ligger nedbäddade i barnvagnen. Barnvagnar med skrikande barn körs med en hand medan den andra handen sitter som fastklistrad intill örat eller så håller vederbörande mobilen framför ansiktet och tittar på den med en stirrande blick för att inte missa något av de senaste inläggen från vännerna på Facebook.
Plötsligt kommer någon gående förbi och börjar prata, just som jag är på väg att svara inser jag att personen i fråga inte talar med mej utan med någon annan – i sin mobiltelefon. För oss som är lite äldre och inte vuxit upp med dessa moderniteter kan det ibland vara svårt att avgöra vem vederbörande konverserar med. Numera börjar man vänja sig då det idag är ganska vanligt att människor vandrar runt och talar rakt ut i luften.
Ett stycke längre fram kommer en medelålders man cyklande. Han upptar hela gångbanan i sitt vinglande fram och tillbaka. Först får jag för mig att han är påverkad av alkoholhaltiga drycker tills jag inser att han antagligen försöker svara på någonting viktigt sms i mobiltelefonen och för att undvika att bli påkörd slänger jag mej in i några buskar som finns intill gångbanan. Här blir jag liggande medan jag funderar på vad det kan ha varit för viktigt meddelande han fått. Mjölken var antagligen slut i kylskåpet och nu hade han fått ett sms från hustrun att handla på vägen hem från jobbet.
Ja, man lever farligt även när man är ute på sina dagliga promenader.
Det brottsliga i att handha mobilen vid framförande av motorfordon som infördes för ett tag sedan är något jag väntat länge på och ser som positivt då många bilförare som talade i mobilen blev ganska oberäkneliga och det var därför svårt att förutse deras framfart på vägarna.
Idag finns det näst intill inga begränsningar avseende vad som går att göra med mobiltelefonen. Hustrun har på något förunderligt sätt lyckats koppla ihop våra två mobiltelefoner (hon är för övrigt den teknikansvariga i vår familj) vilket gör att när jag är ute och går mina promenader så kan hon tillgodogöra sig även mina steg i sin egen mobiltelefon – praktiskt eller hur. Nu är det antagligen inte detta som är anledningen till att hon kopplat ihop telefonerna utan mera för att hon ska ha koll så att jag likt Kronblom inte intar horisontalläge i kökssoffan för ofta utan att jag utför mina plikter i det Dahlgrenska hushållet som sig bör.