Idag sitter jag vid köksfönstret och tittar ut på persikoträdet som tack vare den varma hösten fortfarande har några gröna löv kvar. Jag brukar vänta tills alla löv har fallit innan julbelysningen hängs upp. Som det ser ut nu kan det vara löv kvar när vi firar nyår om det nu blir ett nyår i dessa coronatider.
Det känns lite vemodigt när hösten snart börjar övergå i vinter. Månaden november har inte speciellt mycket positivt att tillföra och är heller inte någon rolig månad. Många tycker att hösten är härlig men för min del är det bara en transportsträcka som man måste uthärda.
Mina tankar går idag till allt regn som INTE FALLIT. Här i Linköping är rabatterna genomdränkta och myllan lyser svart och fuktig. Önskar jag skulle kunna säga samma sak om rabatterna på landet.
För fjärde året i rad har regnet kanske inte uteblivit helt men det har heller inte varit speciellt rikligt. Efter en regnig vinter var rabatterna genomdränkta i våras, men vad hjälper det när april blev nästan ökentorr. Under högsommaren har vi fått hyggligt med regn för att sedan avsluta sommaren med augusti och september då det nästan inte regnade alls.
Ibland känns det som ett hån när man följer radarskärmarna från SMHI. Oavsett varifrån regnet kommer så försvinner det när det kommer ut till oss på ostkusten. Kommer regnet från söder förflyttar det sig sakta upp för att när det kommer till våra trakter dela sig eller annars bildas ett stort hål i regnområdet vilket stannar över vår trädgård. Det enda som samlas i regnmätaren är damm. 2018 försökte jag öka regnmängden genom att montera en stor tratt på regnmätare men vad hjälpte det när regnet uteblev helt.
Jag byggde en tank hösten 2017 och den har ändå varit till stor hjälp då det inte behövs mer än 25 mm för att fylla de 4000 liter den rymmer. Men som sagt förutsättningen är ändå att det regnar.
Nu har jag ändå lite hjälp av tanken då jag i nödfall kan fylla den från vår källa så att källvattnet får värmas upp lite innan jag anväder det att vattna med.
Vår granne på landet anlade i maj 2018 en stor gräsmatta. När de 300 kvadratmetrarna hade rullats ut kom sommaren och alla vet hur den blev 2018. Varm solig och torr som en öken. Han fick handla vatten för många sköna tusenlappar innan den sommaren var över. Som tur var hade han grävt ner en ny toatank och då sparat den gamla vilket gjorde att tankbilen kunde fylla den gamla toatanken med 3000 liter sjövatten.
Grannen och jag har åkallat gudarna och dansat regndans under stora delar av sommaren men utan något större reultat.
Idag kan man styra allt med hjälp av appar i mobiltelefonen så nu står mitt hopp till att någon klurig person hittar på en app i vilken man kan styra regnområdena, peka med fingret och flytta regnområdet dit man vill. När den appen når marknaden kommer jag att köpa en direkt oavsett vad den kostar.

När jag idag ser ut genom köksfönstret börjar snön bli smutsig och stora rännilar av brunt vatten rinner mellan plattorna intill förrådet. Äntligen ser det ut som kung Bore börjar ge upp och släpper sitt grepp, ett grepp han för övrigt haft alldeles för länge. Våren som vi så länge längtat efter har nu fått möjlighet att ta över om det inte visar sig att kung Bore tar nya tag vilket inte alls är omöjligt.
Huset är fullt av frösådder som väntar på att få komma ut i de tre Lidl-växhusen som inhandlades för ett par år sedan. Förra året sattes växthusen upp den vecka som just nu går mot sitt slut. Vis av erfarenheten från förra året så väntar jag nog någon vecka till innan de plockas upp från sina lådor. För mig är glädjen den samma när växthusen ska upp som när julsakerna börjar plockas fram i slutet av november eller kanske till och med bättre.
Förra året blev det ju ganska kallt en period när växterna hade hittat sin plats i växthusen med temperaturer ner mot – 8°. I ett av växthusen gav dessutom frostvakten upp och de flesta Fuchsia med den. Några klarade sig och ska så småningom ut till växthusen igen.
För att ha något att njuta av vid den här tiden så blev det inköp av tio nya fuchsiastickligar för ett tag sedan. De står just nu och växer till sig i fönstret i barnbarnens lekrum på övervåningen.
Hustrun har den här veckan fortsatt sitt handlande på nätet, något jag berättade om förra veckan, men den här gången har det varit vinglas som hon hittat på Tradera. Vi har Kosta Boda Line och eftersom en del gått sönder och vissa fått naggar så var det enligt hustrun nödvändig att investera i nya eller rättare sagt begagnade glas.
Det gick lite trögt i början innan hon lärt sig hur auktionerna går till på Tradera. Men nu har hon lärt sig att man kan vänta ända till slutet utan att lägga några bud, för att sedan lägga ett bud en halv minut innan auktionen går ut.
Plötsligt en kväll kommer hon glädjestrålande ner till mej i källaren där jag har blivit förpassad med mitt tv-tittande och det lyser i ögonen när hon just ropat in sex vinglasglas av just de vi saknade.
När man kommer in på vinglas så är steget inte så långt till glasens innehåll och då inte minst lådvinet som blivit så populärt.
På systemet får man för övrigt inte kalla det för dunkvin. Det fick en svåger erfara när han skulle få hjälp med ett dylikt vin då expediten klart och tydligt talade om att – dunkvin säljer vi inte här, det heter lådvin!
Jag minns som igår när de första kartongerna introducerades. Det är nästan 20 år sedan eller närmare bestämt 1996 och det blev omedelbart en enorm succé. Jag minns att både hustrun och jag noterade nyheten med en smula skepsis. Vem i hela fridens namn vill köpa på sig så mycket vin på en enda gång? Dessutom skulle vinet hinna bli dåligt innan vi lyckats dricka upp det. Men naturligtvis var vi tvungna att prova så vi köpte ett par lådor och visst gick det åt. Vinet han aldrig bli dåligt, de enda som möjligen blev dåliga var vi.
Dock var ventilerna lite tröga på den tiden och det var därför lätt att få så kallad ”Bag in box-tumme”. Bag in box tumme uppstod oftast på fredagskvällen för att förvärras under helgen. Den bestod av en röd, ömmande och svullen tumme. Något som var allvarligt för akutsjukvården som vid den här tiden hade fullt av människor som under helgerna ockuperade väntrummen för att få sina tummar omplåstrade.
Det är en stor fördel om man som vissa fotbollsspelare är både höger och vänster-fotad – eller som i det här fallet att man kan använda sig av båda tummarna. Själv är jag högerhänt och det var därför svårt att i början fylla på med både höger och vänster tumme.
Idag, efter 20 års träning, går det bra. Kanske har ventilerna utvecklats under åren och därför anpassats till dagens tummar. Eller så har det blivit läderhud på tummarna efter 20-årigt tryckande på de små ventilerna för idag är Bag in box-tummen ett minne blott.

Så var det dags för tre-fika. Som pensionär blir livet ganska inrutat och fikastunderna här vid köksbordet är en av de fasta punkterna i pensionärslivet. Ännu finns det kvar av julens bakverk så idag blev det en saffranslängd till kaffet ja, inte en hel längd men en skiva. Julen varar ju som bekant ända till påska och dit är det ännu ett tag kvar.
Idag går mina funderingar runt internethandeln som har blivit mer och mer populär bland både unga och gamla i vårt avlånga land. Det handlas på nätet som aldrig förr.
För många år sedan startade ett företag inte så långt från där vi bor. Företaget som äges av en välkänd byggherre här i Linköping importerade varor från företrädesvis Kina och några andra länder i mellanöstern. Vid den här tiden var det ganska besvärligt om inte omöjligt för vanliga dödliga att inhandla varor från Kina vilket gjorde att han klarade sig ganska bra på försäljningen av sina varor och är i dag en välbärgad man.
Med de nya tider som nu råder har de allra flesta tillgång till sajter från vilka man som privatperson kan handla direkt från Kina och andra platser på vårt klot.
Möjligen kan Magdalena Andersson sätta stopp för detta med sitt nya förslag om en skatt på dessa varor om regeringen får som de vill.
Eftersom det är så otroligt billigt har hustrun gjort några försök. Hon beställde bland annat två blusar för trettio kronor styck. Blusarna var jättefina både vad gäller färg kvalité, men eftersom kinesiska kvinnor ofta är ganska småväxta så visade det sig att blusarna var i minsta laget. Att skicka tillbaks dem överstiger många gånger den kostnad hon betalat för blusarna om det överhuvudtaget går. Troligtvis blir de hängande i någon av hustruns eller sonhustruns garderober.
Något som hustrun också beställt är nya tallrikar till köket då de gamla varit med i allt för många år och är därför så slitna att glasyren nästa var obefintlig.
Mina funderingar är nu hur hon ska få plats med alla nya tallrikar när skåpen är överfulla redan innan leveransen dök upp.
Då vi varit tillsammans ganska många år har jag lärt mej att kasta saker finns inte i hustruns tankar. Men hon brukar lösa även sådana bagateller genom att trava allt ovanpå vartannat. Ska man ha tallriken i botten måste man lyfta ut allt i hela skåpet så det gäller bara att se till att man inte är allt för hungrig när tallrikarna ska fram.
Jag måste nog ändå tillstå att det var bra att tallrikarna inhandlades utifall det skulle dyka upp ett femtital lunchgäster vid något tillfälle, för då hade vi saknats två tallrikar!
De nya tallrikarna finns nu på plats och tro det eller ej, hustrun kastade de gamla!
Det visar sig då att ett litet om inte pyttelitet utrymme finns kvar i skåpet varför ännu en beställning av tallrikar och muggar läggs ut på wish.
Nu börjar jag bli bekymrad över hur återvinningen ska klara allt emballage då vi måste åka ett par gånger i veckan för att tömma vårt överfulla förråde.
För att vara helt ärlig så är det inte bara hustrun som beställer på nätet, även undertecknad har sin del av de fyllda containrarna på återvinningen.
En av mina varor har ännu inte anlänt och kommer inte från Kina utan från Frankrike. Den levereras dock inte förrän i början av maj när värmen förhoppningsvis kommit tillbaka. Paketet består av en blå näckros som är så vacker att de tar andan ur vem som helst och kanske är den dessutom härdiga i vårt kylslagna land, vem kan motstå något sådant –
inte jag i alla fall!

Hustrun och jag har just intagit lunchen och låter den sjunka ner innan vi återgår till våra sysslor. Utanför köksfönstret skiner solen just nu medan det är ett kortvarigt avbrott i ”snökanonerna” från Sibirien som envist bitit sig fast en längre tid med både sträng kyla och stora mängder snö.
Snödropparna som för ett tag sedan visade sina första knoppar ligger nu och vilar under ett tjockt täcke av vit mjuk snö. Förhoppningsvis kommer de inom en inte allt för avlägsen framtid åter upp genom det vita täcket för att visa att trots allt är våren på väg.
På parkeringen en bit bort kan jag genom snödiset se vår nya glänsande bil. Så himla glänsande kanske den inte är förresten för den verkar vara i stort behov utav en tvätt. Men med den kyla som just nu råder är det inte något bra alternativ att tvätta då man antagligen inte hinner ut från tvätthallen förrän hela bilen är som en isbit.
När jag ser bilen kommer jag att tänka på hur bra det är med nya bilar och att de är nyckellösa. Nu stämmer ju detta inte helt för nyckel måste man fortfarande ha med sig men man behöver inte använda den. Min hänger för övrigt i livremmen vilket gör att jag alltid bär den med mej.
Eftersom jag är ganska disträ hade jag ganska lätt för att tappa bort bilnyckeln, vilket hänt vid några tillfällen.
Jag påminns då om ett tillfälle på försommaren, för några år sedan, när hustrun var förhindrat att följa med till landet och jag skulle tillbringa ett par dagar själv i sommarstugan. Det första jag alltid gör när jag parkerat på landet är att gå runt i trädgården för att uppleva vad som hänt de dagar vi varit borta och så blev det även den här gången. Jag borde egentligen gått direkt in och placerat nyckeln i den lilla låda vi har för dylika ting för att den skulle vara på plats när hemresan nalkades men som sagt spänningen att se vad som hänt i trädgården tar alltid över.
Helgen förlöpte utan några större missöden och söndagen infann sig och det var dags att fara hem. Men var hade jag lagt bilnyckeln? Alla platser i huset där nyckel skulle kunna tänkas ligga genomsöktes utan att minsta spår. Vid det här laget fanns det bara en plats nyckel kunde finnas på och det var i trädgården!
Att efter en hel helg försöka rekonstruera vart i trädgården jag rört mej är meningslöst då jag antagligen har varit överallt. Ett minutiöst letande började där inte ett enda blad lämnades orört.
Efter några timmars letande går det upp för mej att jag inte kommer att hitta den förbaskade nyckeln. Men hur skulle jag nu ta mej de tolv milen till Linköping? Först skulle jag behöva gå de 1,5 milen in till Loftahammar för att därifrån åka buss till Linköping, om det nu gick någon buss.
Det kändes inte helt övertygande varför jag ringde till sonen för att höra vad han gjorde. Lite motsträvigt fick jag honom på min sida och han lovade sätta sig i bilen för att åka de tolv milen till sommarstugan med vår reservnyckel.
Nu hade jag ytterligare 1,5 timma på mej, i väntan på sonen, att leta efter nyckel och sökandet började på nytt. Den borde ju i alla fall finnas inom de 1400 kvadratmeter som tomten utgör då jag inte varit utanför den samma på hela helgen.
När 1,5 timma i det närmaste hade förflutit och nyckeln fortfarande inte hade återfunnits fanns det bara en plats på hela tomten som jag inte hade letat – i soptunnan! Men vem är så urbota dum att han kastar en nyckel i soptunnan.
Med en viss tvekan men för att undanröja alla platser där nyckel skulle kunna ligga går jag därför ner till den gröna tunnan. Tunnan vänds upp och ner och i det samma hörs ett svagt klick från den samma och i gruset framför tunnan ligger nyckeln. I samma ögonblick kan jag se sonens bil mellan träden vid vägen!!
Det känns inte helt bra när sonen bromsar in och stannar efter de tolv milen för att överlämna reservnyckel. Jag kan inte påstå att han var glad över att se mej, men förhoppningsvis kommer han så småningom över mitt tilltag utan några större men.
Äntligen hade jag en nyckel och kunde fara hem även om det inte var reservnyckeln.
Egentligen skäms jag fruktansvärt för hur jag ibland hanterar både nycklar och annat men eftersom detta med nycklar har hänt några gånger ska jag nu berätta om ännu en gång när jag var själv på landet.
Jag pysslar i trädgården hela helgen i all välmåga och mår förträffligt efter att ha fått så mycket gjort när söndagen går mot sitt slut och det börjar bli dags för hemfärd. På samma sätt som tidigare så är bilnyckeln som bortblåst. Den här gången började jag med soptunnan vis av erfarenhet från förra gången, men ingen nyckel. Huset blir rigoröst genomsökt och så även trädgården utan att nyckel står att finna.
Ännu en gång får sonen göra en insats men behöver dock inte åka de tolv milen då han redan när jag ringde befann sig i Åtvidaberg och hade således bara cirka tio mil för att undsätta mej i mitt trångmål. Meningen var att jag skulle ansluta i Åtvidaberg där vi hade ett födelsedagsfirande av en gemensam vän.
När sonen, inte allt för glad, bromsar in vid sommarstugan står jag den här gången fortfarande utan bilnyckel. Hustruns nyckel kommer därför som en skänk från ovan och resan hem förlöpte utan några incidenter.
En vecka senare hittade hustrun bilnyckeln – i godisskålen!!!
Där kom hon på mej med fingrarna i syltburken skulle man kunna säga.

Idag har hustrun och jag just intagit frukosten och sitter därför fortfarande kvar vid köksbordet och blickar ut genom fönstret medan jag läser de sista sidorna i Corren, vår eminenta dagstidning här i Linköpingstrakten. Det är numera inte så många positiva artiklar i tidningen utan det mesta handlar om krig och elände som tycks breda ut sig i världen.
Då är kanske mitt elände på en helt annan nivå än på många andra platser av vårt runda klot men nog så jobbigt ändå.
Som jag nämnde för ett tag sedan så gjorde jag en satsning med att gå igenom alla glödlampor i hushållet. Naturligtvis är detta något som man inte kan lämna åt sitt öde resten av året utan det måste följas upp med ganska frekventa kontroller.
Vid en efterkontroll för ett tag sedan visade det sig att en lampa i badrummet hade gett upp trots att man garanterar 20.000 timmar brinntid på en dylik glödlampa. Jag insåg att ett reklamationsförsök antagligen var bortkastad tid och dessutom hade antagligen Tekniska Verken redan eldat upp mitt kvitto och någon någonstans i Linköping blivit uppvärmd av just detta kvitto genom fjärrvärmen.
Jag började därför med att skruva ner den del av armaturen som döljer glödlampan. Den trasiga glödlampan skruvades bort och en ny med förhoppningsvis 20.000 timmars brinntid skruvades på plats igen.
Det är nu vi kommer till eländet!
Delen som döljer glödlampan var av glas och i min iver att få dit de tre skruvarna som håller höljet på plats lyckades jag spräcka glaset.
Med min manliga stolthet så försökte jag naturligtvis dölja för hustrun att det blivit en spricka i glaset och vände därför armaturen med sprickan in mot väggen för att den skulle vara näst intill omöjlig att upptäcka – och vem sjutton sitter på toa och tittar upp i taket.
Att göra dylika försök att undangömma avgörande bevis för hustrun borde jag redan från början insett att det var omöjligt för naturligtvis gör hon ett besök på hemlighuset och kommer omgående ut och informerar om att det är en spricka i lampglaset.
Hustruns syn står sig för övrigt mycket väl i en jämförelse med både örnar och andra rovfåglar.
Jag försvarade mej med att sprickan var omöjlig att se men vad hjälpte det, lampan var naturligtvis tvungen att bytas.
Jag har svårt att räkna vilken gång i ordningen vi varit på Bauhaus den här vintern för att köpa lampor, men många gånger har det blivit. Eftersom det inte gick att göra någonting åt det trasiga glaset fick det den här gången bli en helt ny armatur och ytterligare ett besök hos det tyska varuhuset.
Efter ett par dagar hade tiden kommit då det inte fanns någon återvändo – armaturen måste monteras. Innan jag började monteringen letade jag febrilt i kartongen och hittade så småningom en liten prydlig monteringsanvisning som på ett informativt sätt talade om hur lätt och smidig armaturen var att fästa i taket.
Det var bara det att antagligen hade jag fått fel monteringsanvisning eller fel lampa för det var inte mycket i monteringsanvisningen som stämde med den armatur som låg i mitt knä.
Det viktigaste av allt var fästskruvarna och skruvhålen för att lampan överhuvudtaget skulle ha någon möjlighet att hänga kvar i taket. I manualen var skruvarna utmärkta med cirka 35 centimeters avstånd mellan skruvarna medan hålen i armaturen bara hade ett avstånd på cirka sex centimeter.
Att använda de befintliga hålen var helt omöjligt eftersom vi har lättbetong och hålen därför måste pluggas. Att få skruvarna rätt i plugghålen när det överhuvudtaget inte går att se varken plugg eller skruv kändes i alla fall för mej omöjligt. Jag gjorde några försök medan hustrun står vid min sida behjälplig med skruvdragaren. Skruvarna och armaturen skulle hållas på plats samtidigt som sladden från taket skulle träs genom hålet i armaturen och nu behövde hustrun bara ge mej skruvdragaren. Detta hade säkert gått alldeles utmärkt om jag hade haft fyra armar men tyvärr så föddes jag bara med två.
De osande svordomar hustrun tyvärr måste utstå när jag gör mina försök går inte ens att stava till varför jag utelämnar dessa åt sitt öde.
Så småningom konstaterar jag att med de två hålen i kanten av plåten som manualen visar finns det i alla fall en möjlighet att montera armaturen varför två nya hål borras i den samma. Monteringen går som en dans, här kan påpekas att jag inte är någon hejare på dans numera, men armaturen hamnade så småningom på plats och lyser numera förträffligt.
Jag bävar dock för när denna lampa slocknar, som är av led-typ och integrerad i armaturen, vilket gör att nästa gång går det inte att byta glödlampa utan då måste hela armaturen bytas ut – igen. Ytterligare ett exempel på hur förträffligt miljövänliga dessa led-lampor är.