19. jan, 2018

Grått


Som säkert de allra flesta konstaterat så är det just nu en ganska dyster årstid. När jag sitter ganska håglös och tittar ut genom mitt köksfönster kan jag bara se en värld i grått.
Jag försökte, för ett par dagar sedan, ta en promenad med kameran runt halsen. Jag tog ganska många bilder men när jag så småningom skulle titta på dem i datorn så var jag tillbaka på 60-talet när alla bilder var svart-vita. Hur väl jag än ville få fram några färger i bilderna så var det omöjligt, allt var grått. Himlen var grå, tallarna i bakgrunden var grå och till och med det lilla faluröda huset tycktes mig grått.
Jag tänker inte ens försöka hitta en strimma hopp i allt det gråa utan med svenskens välförtjänta rätt till självömkan frossa i den förbannelse det innebär att bo på dessa breddgrader vid den här årstiden.
Som om det inte är nog med detta elände så var det i veckan dags för ett tandläkarbesök. Det var dessutom ett ganska stort ingrepp då tandläkaren skulle försöka sig på en krona på en tand som lagats åtskilliga gånger och därför var näst intill tillintetgjord av alla lagningar.
Väl hemma igen efter det första besöket måste jag säga att jag är imponerad av hennes kunnande och även av hur verktygen hon använder utvecklats under årens lopp.
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var att gå till tandläkaren när man på 50-talet gick i grundskolan.
Då var tandläkaren en äldre tant med tysk brytning och en barsk och burdus framtoning. Hon var placerad i ett litet fyrkantigt hus en liten bit från skolan. Om hon var så gammal som jag då uppfattade henne kan vara svårt att bedöma så här i efterhand då alla som var över trettio på den tiden kändes ålderstigna.
Lektionerna före tandläkarbesöket var som höljda i dimma då tankarna som snurrade i huvudet endast gick ut på att försöka hitta en ursäkt för att slippa gå till den förfärliga tanten.
Jag kan ännu minnas de få stegen ner till det lilla fyrkantiga huset med en rysning och kan till och med idag få en känsla av panikångest bara av att tänka på eländet.
Så fort man öppnat dörren kunde man förnimma den typiska tandläkardoften och med den i näsborrarna en ökande hjärtfrekvens.
När stolsläge intagits kändes det som om man ville krympa för att i nästa stund helt försvinna. Borrstativets delar såg närmast ut som ett skelett mot det ljusa fönstret i bakgrunden. När ögonen anpassat sig efter ljuset kunde man urskilja de små trissorna och remmen som drev borrmaskinen eller helvetesmaskinen. Man hoppades att remmen på maskinen skulle hoppa ur sina små trissor så att den blev obrukbar. Dock inträffade detta aldrig när jag var där.
Borrmaskinen gick så sakta att man kunde följa skarven på remmen för varje nytt varv den gjorde och hela huvudet skakade av vibrationerna när borret snurrade. Idag skulle en liknande behandling utan tvekan ingå under brottsrubriceringen grov misshandel om inte mordförsök.
Eftersom tandläkaren hade tyskt ursprung hade hon antagligen inte lärt sig så många svenska ord men ett av de få ord hon kunde var ”gapa”. Det var antagligen därför hon så frekvent och så högljutt använde sig av just detta ord. Tog man henne inte på ordet så tog hon ett stadigt grepp i båda käkarna och bände upp dem. Hade hon bara varit lite mer uppmärksam på biologilektionerna när hon själv gick i skolan så hade hon lärt sig att det är bara vissa reptiler som kan dela på käkarna.
Försökte man sig på att ge ifrån sig något litet kvidande ljud för att göra henne uppmärksam på att det gjorde ont så fick man bara ett grymtande och en svart blick tillbaka.
De två centimeter långa skäggstrån som prydde hennes haka talade med en viftande rörelse om att här är det meningslöst att överhuvudtaget göra några försök att få henne att gå varligt fram. Empati var definitivt inte hennes ledord. Det var bara att bita ihop och låta misshandeln fortsätta.
Gissa om man var glad när besöket var över och man snabbt kunde springa tillbaka till lektionen och tryggheten i klassrummet.
Av detta kan vi lära att allt var inte bättre förr. Även om man inte med glädje går till tandläkaren idag heller så blir man i alla fall väl bemött och verktygen har moderniserats för att göra det mänskliga lidandet något mindre smärtsamt.