Att plantera träd när man är över 60 år

11. feb, 2014

Åren rinner iväg i en allt snabbare takt, ju äldre man blir. När man var barn kunde sommarlovet vara en evighet, trots att det antagligen bara var ett par veckor. Vi tillbringade nästa alla somrar på landet utanför Åtvidaberg hos vår farfar Titus. Han kunde vara lite barsk ibland men i det stora hela är det bara positiva minnen från den här tiden. När man låg på mage på den slitna träbron, som var den enda möjligheten att ta sig över den lilla ån, och fiskade kräftor stod tiden stilla. Eller när vi efter höskörden, som 12-årigar, fick ta den gamla bilen med avhugget tak och köra runt för att hämta krakar som stod kvar efter att skörden hade bärgats. Så här efteråt har jag förstått att vi kanske inte alltid hade det så bra ekonomiskt, men som barn har jag aldrig upplevt detta. För oss barn var 50-talets somrar oändliga, liksom glädjen. Nu när man har tagit klivet över till den andra halvan av livet och blivit pensionär så önskar man i bland att tiden kunde gå långsammare, i alla fall när våren och sommaren kommer. Jag känner att jag skulle vilja plantera träd i trädgården, men är det någon idé? Då brukar jag tänka på pappa som när han fyllde 89 år ville ha nya jordgubbsplantor till sin odling. Han fick 200 plantor och avsikten var att de gamla skulle bort, men i stället utökade han odligen. I år fyller han 91 och sköter lika omsorgsfullt sin jordgubbsodling som han gjort de senaste trettio åren. Han ser också själv till att vedförrådet är fullt när vintern kommer. Ser man i det perspektivet skulle man kunna ha många år kvar att njuta av grönskan, dofterna och färgerna i trädgården. 

Naturligtvis ska jag plantera ett nytt träd i trädgården när våren kommer!

Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som säger att livet fram till 60 år är bara förberedelse för det riktiga livet, som börjar efter 60 år.

Åren rinner iväg i en allt snabbare takt, ju äldre man blir. När man var barn kunde sommarlovet vara en evighet, trots att det antagligen bara var ett par veckor. Vi tillbringade nästa alla somrar på landet utanför Åtvidaberg hos vår farfar Titus. Han kunde vara lite barsk ibland men i det stora hela är det bara positiva minnen från den här tiden. När man låg på mage på den slitna träbron, som var den enda möjligheten att ta sig över den lilla ån, och fiskade kräftor stod tiden stilla. Eller när vi efter höskörden, som 12-årigar, fick ta den gamla bilen med avhugget tak och köra runt för att hämta krakar som stod kvar efter att skörden hade bärgats. Så här efteråt har jag förstått att vi kanske inte alltid hade det så bra ekonomiskt, men som barn har jag aldrig upplevt detta. För oss barn var 50-talets somrar oändliga, liksom glädjen. Nu när man har tagit klivet över till den andra halvan av livet och blivit pensionär så önskar man i bland att tiden kunde gå långsammare, i alla fall när våren och sommaren kommer. Jag känner att jag skulle vilja plantera träd i trädgården, men är det någon idé? Då brukar jag tänka på pappa som när han fyllde 89 år ville ha nya jordgubbsplantor till sin odling. Han fick 200 plantor och avsikten var att de gamla skulle bort, men i stället utökade han odligen. I år fyller han 91 och sköter lika omsorgsfullt sin jordgubbsodling som han gjort de senaste trettio åren. Han ser också själv till att vedförrådet är fullt när vintern kommer. Ser man i det perspektivet skulle man kunna ha många år kvar att njuta av grönskan, dofterna och färgerna i trädgården.

Naturligtvis ska jag plantera ett nytt träd i trädgården när våren kommer!

Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som säger att livet fram till 60 år är bara förberedelse för det riktiga livet, som börjar efter 60 år.

De första sådderna börjar se dagens ljus

3. feb, 2014

Jag har varit ganska dålig på att föröka perenner genom att så. Det som oftast har gjort övervintringen lättare för mig har varit sådden av sommarblommor. Det måste ju finnas något att njuta av när vinterdagarna knappast blir dagar utan det grå ljuset hänger som en slöja över himlavalvet. 
I år gör jag några trevande försök med bland annat Pärlemorfjärva, Fjärilsviol, Alpmynta, Porslinsveronima, Rosenaurikel och Kaukasisk klocka. Försök görs även med Stäppkål som får en sky av vita blommor och är fantastiskt vacker. Den Blå Axlobelia ska få en plats vid dammkanten om den nu tar sig.
Vi var för övrigt nere på landet i veckan som gick, med vi menar jag sonen och de två barnbarnen. Det var en riktigt kulen dag och vi gjorde ett tappert försök att få se horrisonten vid havet. Men med snö som kändes som nålstick i den hårda snålblåsten och med ett svart skummande hav som inte såg särskilt inbjudande ut, vände vi och gav upp. 
Vi kunde i alla fall vattna de växter som åtnjuter sin övervintring i sommarhuset. De största växterna är fem Solanum (Potatisblomma) vilka varit med sedan cirka 13 år tillbaka och är 2,5 meter höga. Det är en pina varje vinter att ha växterna stående på landet utan kontroll för eventuella strömavbrott. Men hittills har Eon skött sina åtaganden och gjort ett riktigt bra jobb, som förhoppningsvis fortsätter.
Avslutningsvis brukar jag alltid åka ut till Flatvarp, där vägen tar slut, för att ta några bilder. Men den här dagen blåste det så mycket att vi fick njuta av det stormande havet från bilen. Bilden av en liten vindpinad bonsailiknande tall från förra året får därför representera slutet av januari i år.

Jag har varit ganska dålig på att föröka perenner genom att så. Det som oftast har gjort övervintringen lättare för mig har varit sådden av sommarblommor. Det måste ju finnas något att njuta av när vinterdagarna knappast blir dagar utan det grå ljuset hänger som en slöja över himlavalvet.
I år gör jag några trevande försök med bland annat Pärlemorfjärva, Fjärilsviol, Alpmynta, Porslinsveronima, Rosenaurikel och Kaukasisk klocka. Försök görs även med Stäppkål som får en sky av vita blommor och är fantastiskt vacker. Den Blå Axlobelia ska få en plats vid dammkanten om den nu tar sig.
Vi var för övrigt nere på landet i veckan som gick, med vi menar jag sonen och de två barnbarnen. Det var en riktigt kulen dag och vi gjorde ett tappert försök att få se horrisonten vid havet. Men med snö som kändes som nålstick i den hårda snålblåsten och med ett svart skummande hav som inte såg särskilt inbjudande ut, vände vi och gav upp.
Vi kunde i alla fall vattna de växter som åtnjuter sin övervintring i sommarhuset. De största växterna är fem Solanum (Potatisblomma) vilka varit med sedan cirka 13 år tillbaka och är 2,5 meter höga. Det är en pina varje vinter att ha växterna stående på landet utan kontroll för eventuella strömavbrott. Men hittills har Eon skött sina åtaganden och gjort ett riktigt bra jobb, som förhoppningsvis fortsätter.
Avslutningsvis brukar jag alltid åka ut till Flatvarp, där vägen tar slut, för att ta några bilder. Men den här dagen blåste det så mycket att vi fick njuta av det stormande havet från bilen. Bilden av en liten vindpinad bonsailiknande tall från förra året får därför representera slutet av januari i år.

Vi har det nog ganska bra ändå...

21. jan, 2014

Fortsättning från föregående inlägg.
Ester hade en dröm om att göra en rabatt på ön, hon ville så gärna ha bärbuskar. Varje morgon gick hon därför till stranden och hämtade stenar som skulle bilda en mur runt rabatten. Hon hämtade även blåstång som hon lade i högar för att det skulle förmultna och bli jord. När rabatten var klar blev det mannens uppgift att inhandla buskarna. Detta fick han göra vid en av turerna till Västervik. Att åka till Västervik var vid den här tiden ett äventyr i sig. Det tog nämligen cirka tre timmar att ro till Västervik och tre timmar tillbaka. När mannen är på väg tillbaka mot ön, efter att ha gjort sina inköp, har det börjat blåsa upp och skummet lyser vitt på vågtopparna. Han får därför kämpa med varje våg som sköljer över den lilla träbåten. Han beslutar därför att stanna och övernatta på Hasselö som ligger några distansminuter från hemmet. När morgonen gryr har vinden mojnat och han kan fortsätta ut mot ön. Väl hemma tas han med glädje emot av Ester som varit mycket orolig under natten (dom hade ju inga mobiltelefoner). Ester planterar bärbuskarna och rabatten är färdig. Alla vi som håller på med trädgård vet att det går inte alltid som man tänkt sig och det gjorde det tyvärr heller inte för Ester. När våren kom och hon skulle få uppleva de grönskande buskarna hade mullvadar varit där och ätit upp dem. Vad som sedan hände med rabatten förtäljer inte historien men vi kan hoppas att Ester ändå fick någon användning av sin rabatt.

Vid den här tiden var Ester ganska trött på livet på ön. Hon sätter sig därför ner en dag och skriver ett brev där hon söker ett nytt arbete åt sin man, utan hans vetskap. Ester måste ha varit en stark kvinna. När hon några veckor senare får svar på sitt brev kunde hon meddela sin man att han fått en ny tjänst på fastlandet. Nu kunde familjen, efter 15 år, äntligen lämna ön och flytta in till fastlandet och få fast mark under fötterna.

Vid mina besök på Storkläppen kan jag nästan se barnen leka och stoja på klipphällen och Ester som envist bär sina stenar till rabatten. 
Trots att det gått många år sedan detta utspelade sig på Storkläppen så kan man fortfarande idag se resterna av Esters rabatt...

Fortsättning från föregående inlägg.
Ester hade en dröm om att göra en rabatt på ön, hon ville så gärna ha bärbuskar. Varje morgon gick hon därför till stranden och hämtade stenar som skulle bilda en mur runt rabatten. Hon hämtade även blåstång som hon lade i högar för att det skulle förmultna och bli jord. När rabatten var klar blev det mannens uppgift att inhandla buskarna. Detta fick han göra vid en av turerna till Västervik. Att åka till Västervik var vid den här tiden ett äventyr i sig. Det tog nämligen cirka tre timmar att ro till Västervik och tre timmar tillbaka. När mannen är på väg tillbaka mot ön, efter att ha gjort sina inköp, har det börjat blåsa upp och skummet lyser vitt på vågtopparna. Han får därför kämpa med varje våg som sköljer över den lilla träbåten. Han beslutar därför att stanna och övernatta på Hasselö som ligger några distansminuter från hemmet. När morgonen gryr har vinden mojnat och han kan fortsätta ut mot ön. Väl hemma tas han med glädje emot av Ester som varit mycket orolig under natten (dom hade ju inga mobiltelefoner). Ester planterar bärbuskarna och rabatten är färdig. Alla vi som håller på med trädgård vet att det går inte alltid som man tänkt sig och det gjorde det tyvärr heller inte för Ester. När våren kom och hon skulle få uppleva de grönskande buskarna hade mullvadar varit där och ätit upp dem. Vad som sedan hände med rabatten förtäljer inte historien men vi kan hoppas att Ester ändå fick någon användning av sin rabatt.

Vid den här tiden var Ester ganska trött på livet på ön. Hon sätter sig därför ner en dag och skriver ett brev där hon söker ett nytt arbete åt sin man, utan hans vetskap. Ester måste ha varit en stark kvinna. När hon några veckor senare får svar på sitt brev kunde hon meddela sin man att han fått en ny tjänst på fastlandet. Nu kunde familjen, efter 15 år, äntligen lämna ön och flytta in till fastlandet och få fast mark under fötterna.

Vid mina besök på Storkläppen kan jag nästan se barnen leka och stoja på klipphällen och Ester som envist bär sina stenar till rabatten.
Trots att det gått många år sedan detta utspelade sig på Storkläppen så kan man fortfarande idag se resterna av Esters rabatt...

Vi har det nog ganska bra ändå...

17. jan, 2014

Storkläppens fyr ligger i Tjust skärgård, ett 10-tal distansminuter norr om Västervik och cirka fem distansminuter söder om vårt sommarhus. Fyren är en så kallad angöringsfyr och hade till uppgift att hjälpa båtar som kom från öster att angöra skärgården och hitta in bland ett myller av små och stora öar. Har man någon gång seglat i dessa trakter kan man lätt förstå vilka svårigheter skeppare stod inför när de skulle hitta in bland grynnorna.

Bostadshuset på bilden kommer ursprungligen från Gotland och sattes upp på ön 1890, dock på en annan plats än det har idag. När huset var uppfört blev det en svår storm som lyfte huset från grunden och det blev liggande på ena långsidan. Dasset blåste i havet och hittades aldrig igen. Som tur var hade ingen hunnit flytta in när olyckan skedde. När man så småningom byggde upp huset igen blev det på den plast det fortfarande har idag.

Här ute bodde i början av 1900-talet två familjer vars uppgift var att sköta fyren.  Det var en fyrmästare med hustru och fyra barn samt en fyrvaktare med hustru och sex barn. I huset, som är på cirka 60 kvadratmeter, bodde alltså 14 personer! Vi talar idag om hur viktigt det är att få egen tid för att utvecklas som människa, då funderar man på hur dessa människor överhuvudtaget hade någon möjlighet till egen tid. Ön som bostadshuset och fyren är placerad på är cirka 100 meter lång och består av en granitklippa med bara sporadisk växtlighet i klippskrevorna. 

Det berättas att när Ester, som var fyrvaktarens hustru, skulle föda ett av familjens barn kallade man på en barnmorska från Loftahammar. Det tog några dagar innan förlossningen var klar och barnskrik kunde höras i stugan. Då utbröt ett långvarigt oväder som gjorde att barnmorskan blev kvar på ön i tre veckor innan hon kunde ta sig in till fastlandet igen. 

Det berättas också om vintrar när det lilla driksvatten som fanns på ön tog slut. Vid oväder slog vågorna över ön och källan som försörjde de två familjerna med sötvatten fylldes med havsvatten. Hade man tur kunde man skrapa ihop nysnö och smälta för att få vatten. Det var tvunget att vara nysnö så att det inte hunnit ta smak av saltvatten.

Fortsättning följer...

Storkläppens fyr ligger i Tjust skärgård, ett 10-tal distansminuter norr om Västervik och cirka fem distansminuter söder om vårt sommarhus. Fyren är en så kallad angöringsfyr och hade till uppgift att hjälpa båtar som kom från öster att angöra skärgården och hitta in bland ett myller av små och stora öar. Har man någon gång seglat i dessa trakter kan man lätt förstå vilka svårigheter skeppare stod inför när de skulle hitta in bland grynnorna.

Bostadshuset på bilden kommer ursprungligen från Gotland och sattes upp på ön 1890, dock på en annan plats än det har idag. När huset var uppfört blev det en svår storm som lyfte huset från grunden och det blev liggande på ena långsidan. Dasset blåste i havet och hittades aldrig igen. Som tur var hade ingen hunnit flytta in när olyckan skedde. När man så småningom byggde upp huset igen blev det på den plast det fortfarande har idag.

Här ute bodde i början av 1900-talet två familjer vars uppgift var att sköta fyren. Det var en fyrmästare med hustru och fyra barn samt en fyrvaktare med hustru och sex barn. I huset, som är på cirka 60 kvadratmeter, bodde alltså 14 personer! Vi talar idag om hur viktigt det är att få egen tid för att utvecklas som människa, då funderar man på hur dessa människor överhuvudtaget hade någon möjlighet till egen tid. Ön som bostadshuset och fyren är placerad på är cirka 100 meter lång och består av en granitklippa med bara sporadisk växtlighet i klippskrevorna.

Det berättas att när Ester, som var fyrvaktarens hustru, skulle föda ett av familjens barn kallade man på en barnmorska från Loftahammar. Det tog några dagar innan förlossningen var klar och barnskrik kunde höras i stugan. Då utbröt ett långvarigt oväder som gjorde att barnmorskan blev kvar på ön i tre veckor innan hon kunde ta sig in till fastlandet igen.

Det berättas också om vintrar när det lilla driksvatten som fanns på ön tog slut. Vid oväder slog vågorna över ön och källan som försörjde de två familjerna med sötvatten fylldes med havsvatten. Hade man tur kunde man skrapa ihop nysnö och smälta för att få vatten. Det var tvunget att vara nysnö så att det inte hunnit ta smak av saltvatten.

Fortsättning följer...

Julen är slut

13. jan, 2014

Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen kastas ut, ut, ut.... 
Det är ett visst mått av saknad och vemod som infinner sig när alla de röda dagarna är slut och allt det röda som tillhör julen försvinner. Tomtar i hundratal som dekorerat varje liten vrå i huset är nu borta. Det är tomtar som spelar och tomtar som sjunger ja till och med en tomte som drar ner byxorna och visar baken, till glädje för alla barn. 
Alla är nu varligt inslagna i silkespapper och får vila en stund tills det åter är dags att ta fram kartongerna märkta

Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen kastas ut, ut, ut....
Det är ett visst mått av saknad och vemod som infinner sig när alla de röda dagarna är slut och allt det röda som tillhör julen försvinner. Tomtar i hundratal som dekorerat varje liten vrå i huset är nu borta. Det är tomtar som spelar och tomtar som sjunger ja till och med en tomte som drar ner byxorna och visar baken, till glädje för alla barn.
Alla är nu varligt inslagna i silkespapper och får vila en stund tills det åter är dags att ta fram kartongerna märkta "Julsaker". Då får de på nytt visa upp sitt vackra skägg och sina röda tomteluvor. Om lite mindre än ett år kommer åter julmelodierna att ljuda i stugorna och allt det röda på nytt göra sitt intåg till glädje för alla barn och vuxna.
En enda sak återstår just nu och det är att ta hand om de julgrupper med växter vilka kan planteras ut i trädgården när våren kommer, inget får förfaras. Jag kan redan nu förnimma doften av hyasinter som gått från att vara juldekorationer till att bli vackra doftande blommor i trädgården. Sockertoppsgranen som kanske blir en bonsai. Den vita Julrosen som får ett år av vila för att komma tillbaka och blomma igen till nästa jul...

Dela den här sidan