Så underbart det är att vakna upp på morgonen och titta ut genom köksfönstret när ljuset nu är på väg tillbaka. Solen, om den visar sig, som för bara några veckor sedan endast kunde skönjas mellan trädens grenar på andra sidan gatan har redan hunnit långt upp på himlen. Hoppet om en ny vår börjar väckas till liv igen.
Som de flesta antagligen förstått så är jag igen vän av den årstid vi nu befinner oss i. För mej är den till stora delar en transportsträcka, även om det finns små ljusglimtar här och där även i den här gudsförgätna årstiden.
Terapin vid den här tiden på året är den vanliga – fröpåsar. Om det är någon som vill prova, ta fram några fröpåsar, känn, titta och dofta på dem, använd dina sinnen och bara njut. Skaka gärna påsarna för att höra den vackra musik som uppstår när man sätter fröerna i rörelse inuti den fantastiska lilla papperspåsen. Jag garanterar att du genast känner glädjen av den kommande våren även om den just nu känns ganska avlägsen. Du kan också förnimma doften av den solvärmda jorden i de nästan upptinade rabatterna.
Ni tycker säkert att det låter fånigt, och visst är vi trädgårdsmänniskor lite fåniga, men för mej är den lilla påsen upphov till nytt liv inte bara för de små fröerna i påsen utan också för min egen del. Med fröpåsarna startar livet på nytt efter en grå och trist vinter.
Mina fröpåsar är så slitna ett stycke in i februari att jag måste handha dem med största försiktighet för att de inte ska gå sönder och fröerna ska ramla ur de tunnslitna påsarna.
Väntan har varit så lång att jag nu inte längre kan motstå frestelsen att peta ner några små fröer i den svarta myllan. För att inte förstöra alla fröpåsar kan man i alla fall börja med ett par påsar så att abstinensen lägger sig något.
Varje år gör jag samma misstag då jag har svårt att stå emot de första värmande solstrålarna. Fröpåsarna med sommarblommor öppnas alltid för tidigt och det vet alla som håller på med sådder att det inte är bra om man är för tidig. Fortfarande är den ljusa tiden av dagen för kort för att växterna som gror ska få ljuset de behöver.
Vilken lycka – nu har fröerna från Trädgårdsamatörerna kommit och då kan man börja så på riktigt då alla fröer är perenner. Perennerna går utmärkt att så i krukor vid den här tiden och placera dem utomhus på en skuggig plats för att de inte ska torka.
När jag öppnade den första påsen med såjord i köket gick hustrun förbi och kommenterade att det luktade illa – jag tror att vi i vårt drygt 45-åriga äktenskap aldrig varit så nära en skilsmässa som just i detta ögonblick – för min egen del kan jag nog klara en sådan skymf även om det är svårt, men tänker hon inte alls på den lilla påsen som är helt underbar och doftar så ljuvligt? I min första reaktion var jag på väg att skriva till DO för inte kan man behandla en liten påse med såjord på detta sätt. Efter att hustrun ångrat sitt uttalande och jag hade lugnat mej en stund och bedyrat påsen att hustrun inte menade vad hon sa så kom både påsen och jag överens om att vi kunde avstå från anmälan. Hustrun har fortfarande svårt att förstå den känsla man upplever när det är dags att öppna den första jordsäcken på det nya året.
Nu står jag dock antagligen inför ett ytterligare problem när jag börjar fundera över hur det ska gå med mina planer på en ”hästbajslasagne” (HBL), som jag läste om i Allt om trädgårds senaste nummer och funderade på att göra bakom gästhuset. Där står att gammalt ensilage luktar inget vidare men är mums för växter och med hustruns luktsinne kommer jag antagligen att ha svårt om inte omöjligt att dölja doften från denna hästbajslasagne. Hoppas att matjorden som ska ligga överst i lasagnen ändå kommer att dämpa doften annars är det antagligen kört. En HBL ska enligt tidningen vara det optimal att odla grönsaker i.
Hur det nu går med detta så har i alla fall de tjugo fröpåsarna eller rättare sagt fröerna i påsarna från Sällskapet Trädgårdsamatörerna nu hamnat i jorden och kommer förhoppningsvis i vårdagarna att sprida stor glädje när den första grönskan visar sig i krukorna.
Jag vill passa på att tacka alla de människor som lämnar fröer till Trädgårdsamatörerna och inte minst till dem som lägger så mycket tid och arbete på att sortera och skicka fröpåsarna till oss trädgårdstokiga människor.
Till er som ännu inte gått med i Sällskapet Trädgårdsamatörerna kan jag varmt rekommendera att ni går in på http://www.tradgardsamatorerna.nu/ för att få mer information.

Hemsida: www.johnnyobirgitta.se

Återigen sitter jag här vid mitt köksfönster, om än något bättre till mods än tidigare, och funderar över hur förunderliga varelser vi människor är. Har ni tänkt på hur lättmanipulerade vi är. Se bara på hur olika trender får oss att likt vågorna på havet ryckas med dit vindarna blåser. En sak som igår var helt otänkbar kan idag vara högsta mode och någonting som alla måste ha.
Ibland har jag funderat över vem denna någon är som styr över våra liv så brutalt. Hur ser denna någon ut och vart bor hen? För att göra det enkelt kallar jag denna någon fortsättningsvis för Selma.
De som kommer ihåg Selma vet att hon hade förmågan att i alla lägen styra Lilla Fridolf dit hon ville. Hade Selma haft tillgång till Facebook och andra sociala medier hade hon utan tvekan kunnat vara den som styrt allas våra liv idag.
En sak av många som Selma påverkat de senaste åren är kök!
Varför måste alla som byter bostad, så fort de flyttar in, alltid börja med att riva köket i den nya bostaden. Även om detaljerna i köket inte har så många år på nacken så är det en nyans fel färg eller så har luckorna inte riktigt den form man tänkt sig.
Nej, köket måste naturligtvis bort och ersättas med ett nytt. För hur ska man kunna vistas i ett kök som inte har det allra senaste inredningstrenden.
Att man sedan när köket är klart, med sina blänkande granitbänkar och sina app-styrda vitvaror, aldrig någonsin kommer att handha en torskfilé eller en oxfilé i det glänsande köket har ingen som helst betydelse. Det är det blänkande köket som är det viktiga!
Tittar man sedan på hur Selma bestämt att köket ska utrustas så är granitbänkarna belamrade med köksassistenter, bakmaskiner, fritöser, grillar, airfryer, pastamaskiner, brödrostar, äggkokare, citruspressar, fondue, vattenkokare, espressomaskiner, slow cooker och vem kan klara sig utan en sportblender för att kunna göra egna energidrycker att ta med till gymmet.
Det är nu man börjar förstå varför så få människor lagar mat i sina nya kök, de får helt enkelt inte plats.
Jag måste medge att jag själv hör till Selmas skara av följare sedan många år. Inte mindre än fem kök har gjorts om under en relativt kort tidsrymd då även sonen och hans familj tillhör de lättmanipulerades skara. Förr kunde en köksinredning hålla i generationer och renoverades nästan aldrig. Möjligen kunde vitvarorna bytas ut när de gav upp och vägrade utföra sina arbetsuppgifter. Men idag!
Kylen gick sönder för ett tag sedan och när den köptes var den vit och fin och högsta mode. Men hur gör man nu när Selma bestämt att den ska vara rostfri. Kan man ha en kyl som är rostfri och en frys som är vit? Nej, naturligtvis inte! Hur skulle det se ut! Att frysen går klanderfritt och dessutom är självavfrostande spelar ingen roll, den är ju vit!
Skulle det vara så tacksamt att kylen som gått sönder mot alla odds är rostfri så har den en vacker blank rostfri dörr och på marknaden saluförs bara mattpolerade vilket ingen, ens i sin vildaste fantasi, kan tänka sig att kombinera.
Från kök är steget inte så långt till mat – jag skulle därför vilja fråga Selma varför alla dessa matprogram på tv?
Idag kan man slå på tv:n vilken tid på dygnet som helst eller vilken kanal som helst så lagas det mat. Med samma frenesi som den förbaskade reklamen åker grytor och kastruller fram på bästa sändningstid.
Oavsett programmets grundidé ska det alltid finnas någon som står vid spisen och rör i några grytor eller hackar grönsaker. Vad är egentligen meningen med dessa matprogram där man redogör steg för steg hur rätterna ska tillagas när den största delen av befolkningen ändå köper färdig mat eller går på restaurang för att inta sina måltider.
Ett exempel på detta är mina tv-favoriter, trädgårdsprogrammen, vilka för övrigt inte visas allt för ofta. Även här intas ganska snart tv-rutan av kokande kastruller och fräsande stekpannor och trädgården får man i bästa fall se från köket – genom köksfönstret.
Så du Selma, som styr våra liv så brutalt, om du läser detta från en av dina följare skulle jag vara tacksam om du kunde ordna lite mindre grytor och kastruller och mycket mera trädgård i fortsättningen.

Tack på förhand!
En trogen följare

Flyget fortsätter öka trots miljöpåverkan och människor reser mer än någonsin. Den här händelsen, som antagligen är en av de pinsammaste upplevelserna i mitt långa liv, utspelar sig i början av 1980-talet när det fortfarande var ganska få som använde flyget som transportmedel. Händelsernas centrum är Düsseldorf och närmare bestämt på flygplatsen där.
I början av 1980-talet var jag anställd på ett tryckeri och vi hade vid det här tillfället bestämt att göra ett besök på en mässa i Düsseldorf för att eventuellt förnya maskinparken i tryckeriet då de flesta maskiner var ganska ålderstigna för att inte säga antika.
Mässan hade flutit på och idéerna sprudlade. Alla såg fram mot att få åka hem och utrusta ett modernt tryckeri.
Det var nu dags att plocka ihop tillhörigheterna i hotellrummet för att närmast ta oss ut till flygplatsen. På gatan utanför hotellet har taxin kört fram och vi fem som var med på resan packade med viss möda in oss i bilen. Resan till flygplatsen var inte så lång och gick därför ganska snabbt. Vi hade gemensamt tittat på flygbiljetterna och var överens om att planet skulle lyfta sen eftermiddag varför vi hade ganska gott om tid och kunde därför ta det ganska lugnt.
Väl framme vid flygplatsen gick vi direkt till incheckningsdisken för att bli av med vårt bagage.
När klockan började närma sig lunch bestämde vi oss för att äta på flygplatsen restaurang. Eftersom vi ansåg oss ha ganska gott om tid och företaget betalade bestämde vi oss för att inte knussla och tog därför en trerätters lunch.
Vi slog oss ner i de sköna stolarna för att titta på menyn och kommer så småningom fram till att vi skulle starta med en grönsakssoppa. Vad vi i övrigt beställde är för min del fortfarande höljt i dunkel men beställningen förutom soppan bestod av en varmrätt och en efterrätt.
Efter ett tag dyker en kypare upp med den efterlängtade grönsakssoppan och snart hörs ett ljudligt sörplande i lokalen.
Sitter man på flygrestaurang kan ljudnivån ofta vara ganska hög för att inte säga extremt hög. När vi sitter där och sörplar i oss, av den som jag minns goda soppan, så kan vi höra att högtalarna i lokalen används ganska flitigt, men som de flesta vet som varit med i sådana här sammanhang så är det helt omöjligt att kunna urskilja något av budskapet som högtalarna förmedlar. Vi sörplar därför vidare på vår grönsakssoppa.
Plötsligt öppnas dörren till restaurangen och i öppningen står en flygsteward! Av ansiktsfärgen att döma, vilken närmast kan liknas vid färgen på en kräfta i augusti, förstår vi att han är upprörd. Av den blanka pannan och svettdropparna från densamma kan vi utläsa att han antagligen varit ute på en joggingtur. Men sedan frågar vi oss om han verkligen varit ute och joggat i vit skjorta, kostym och flygets fina skärmmössa.
Han tittar sig omkring i restaurangen och springer förvirrat runt innan han närmar sig vårt bord med några snabba steg. Väl framme vid vårt bord står han först helt stilla oförmögen att få fram ett enda ord. När han återfått förmågan att kunna andas igen frågar han vilka vi är och om det möjligen är så att vi ska flyga till Köpenhamn.
Naturligtvis ska vi till Köpenhamn svarar vi, men vårt flyg går inte förrän om några timmar. Där hade vi fel skulle man kunna säga.
Han meddelar oss att planet med besättning och passagerare nu väntat i tjugo minuter på att vi skulle infinna oss. Redan då var det så att man inte fick lyfta utan passagerare som hade checkat in sitt bagage.
Sörplandet upphör och den ännu inte uppätna soppan lämnas i all hast åt sitt öde medan den av oss som innehar företagskortet betalar hela restaurangbesöket. För trots att vi inte ens hunnit äta upp förrätten så blev vi tvungna att betala hela notan trots att kocken antagligen inte ens hade börjat tillaga varken varmrätten eller efterrätten.
Likt ett hundspann med flygstewarden som ledarhund drar vi alla iväg genom flygplatsen. Att flygplatsen var så otroligt stor hade i alla fall jag ingen aning om. Efter vad som känns som ett maratonlopp når vi äntligen fram till gaten och det väntande flygplanet.
Jag hade kunnat betala hur mycket som helst för att just i den här stunden kunnat göra mig osynlig, för när vi tar våra första kliv in i flygplanet börjar ett hundratal väntande passagerare att applådera.
Saken blev inte bättre av att våra platser var längst bak i flygplanet och vi därför var tvungna att springa gatlopp genom genom hela flygplanet.
När vi äntligen lyckats krypa ner i våra stolar meddelade kaptenen att nu behöver vi bara vänta tjugo minuter till då vårt bagage redan hade plockats ut ur flygplanet och nu var tvunget att köras tillbaka igen.
När vi så småningom lyfte hade jag redan tagit en av tidningarna från stolsryggen, vilken jag sedan behöll framför mitt ansikte ända till flygplanet tog mark i Köpenhamn. Då och då försökte jag smygtitta bakom tidningen och det kändes som alla blickar, under hela resan, var vända mot oss stackare.
För att ytterligare strö salt i såren hördes från cockpit med jämna mellanrum under resan kaptenens stämma där han beklagade den långa förseningen.
Väl framme i Köpenhamn konstaterade jag att tidningen jag ”läst” under hela resan varit upp och ner.
Vad jag lärt efter den här resan är att alltid dubbelkolla biljetten och alltid vara ute i god tid. Numera är jag ute i så god tid att ett par öl alltid hinner slinka ner innan det är dags att gå till gaten.

Som säkert de allra flesta konstaterat så är det just nu en ganska dyster årstid. När jag sitter ganska håglös och tittar ut genom mitt köksfönster kan jag bara se en värld i grått.
Jag försökte, för ett par dagar sedan, ta en promenad med kameran runt halsen. Jag tog ganska många bilder men när jag så småningom skulle titta på dem i datorn så var jag tillbaka på 60-talet när alla bilder var svart-vita. Hur väl jag än ville få fram några färger i bilderna så var det omöjligt, allt var grått. Himlen var grå, tallarna i bakgrunden var grå och till och med det lilla faluröda huset tycktes mig grått.
Jag tänker inte ens försöka hitta en strimma hopp i allt det gråa utan med svenskens välförtjänta rätt till självömkan frossa i den förbannelse det innebär att bo på dessa breddgrader vid den här årstiden.
Som om det inte är nog med detta elände så var det i veckan dags för ett tandläkarbesök. Det var dessutom ett ganska stort ingrepp då tandläkaren skulle försöka sig på en krona på en tand som lagats åtskilliga gånger och därför var näst intill tillintetgjord av alla lagningar.
Väl hemma igen efter det första besöket måste jag säga att jag är imponerad av hennes kunnande och även av hur verktygen hon använder utvecklats under årens lopp.
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var att gå till tandläkaren när man på 50-talet gick i grundskolan.
Då var tandläkaren en äldre tant med tysk brytning och en barsk och burdus framtoning. Hon var placerad i ett litet fyrkantigt hus en liten bit från skolan. Om hon var så gammal som jag då uppfattade henne kan vara svårt att bedöma så här i efterhand då alla som var över trettio på den tiden kändes ålderstigna.
Lektionerna före tandläkarbesöket var som höljda i dimma då tankarna som snurrade i huvudet endast gick ut på att försöka hitta en ursäkt för att slippa gå till den förfärliga tanten.
Jag kan ännu minnas de få stegen ner till det lilla fyrkantiga huset med en rysning och kan till och med idag få en känsla av panikångest bara av att tänka på eländet.
Så fort man öppnat dörren kunde man förnimma den typiska tandläkardoften och med den i näsborrarna en ökande hjärtfrekvens.
När stolsläge intagits kändes det som om man ville krympa för att i nästa stund helt försvinna. Borrstativets delar såg närmast ut som ett skelett mot det ljusa fönstret i bakgrunden. När ögonen anpassat sig efter ljuset kunde man urskilja de små trissorna och remmen som drev borrmaskinen eller helvetesmaskinen. Man hoppades att remmen på maskinen skulle hoppa ur sina små trissor så att den blev obrukbar. Dock inträffade detta aldrig när jag var där.
Borrmaskinen gick så sakta att man kunde följa skarven på remmen för varje nytt varv den gjorde och hela huvudet skakade av vibrationerna när borret snurrade. Idag skulle en liknande behandling utan tvekan ingå under brottsrubriceringen grov misshandel om inte mordförsök.
Eftersom tandläkaren hade tyskt ursprung hade hon antagligen inte lärt sig så många svenska ord men ett av de få ord hon kunde var ”gapa”. Det var antagligen därför hon så frekvent och så högljutt använde sig av just detta ord. Tog man henne inte på ordet så tog hon ett stadigt grepp i båda käkarna och bände upp dem. Hade hon bara varit lite mer uppmärksam på biologilektionerna när hon själv gick i skolan så hade hon lärt sig att det är bara vissa reptiler som kan dela på käkarna.
Försökte man sig på att ge ifrån sig något litet kvidande ljud för att göra henne uppmärksam på att det gjorde ont så fick man bara ett grymtande och en svart blick tillbaka.
De två centimeter långa skäggstrån som prydde hennes haka talade med en viftande rörelse om att här är det meningslöst att överhuvudtaget göra några försök att få henne att gå varligt fram. Empati var definitivt inte hennes ledord. Det var bara att bita ihop och låta misshandeln fortsätta.
Gissa om man var glad när besöket var över och man snabbt kunde springa tillbaka till lektionen och tryggheten i klassrummet.
Av detta kan vi lära att allt var inte bättre förr. Även om man inte med glädje går till tandläkaren idag heller så blir man i alla fall väl bemött och verktygen har moderniserats för att göra det mänskliga lidandet något mindre smärtsamt.